Idag var kärleken borta!
Live, Love, Laugh
Idag så hände något weird. Jag har ett tag funnit mig själv i tankar om kärlek. Inte om att älska utan om att inte älska. 24 år och ingen att älska. Givetvis så älskar jag mamma, pappa, syskon, men det är inte den kärleken jag talar om. Utan jag talar om den kärleken till en hjärtevän, älskare, själskamrat… Älskare! Mmm jag gillar hela känslan i den meningen, vissa förknippar den med någon man har ”casual sex” med, men hela ordet betyder ju att man har starka känslor för sin nästa…
Min första kärlek tänkte jag på en del idag, och hur det kändes då! När hela kroppen spritter och du har fjärilar i magen hela tiden. Man spenderar hela dagen med att le lite småfånigt, och att kontrollera klockan i försök att få tiden att gå snabbare. Nu menar jag inte att jag längtar tillbaka till henne, utan mer till att känna så, och att vara uppfylld av den andre personen till den graden att det gränsar till galenskap. Efter mitt senaste förhållande så har jag varit tom, tömd, slut i den del som orkar med kärleken. Jag antar att jag även varit lite bitter och inte velat utsätta mig för denna pers igen som de kallar L àmour! Men ju längre tiden har gått så har jag börjat vakna till liv igen och hittat tillbaka lite till den jag var för många år sedan innan jag skakade hand med kärleken för första gången. Jag finner att mina spelningslistor på datorn innehåller mest hymnar till kärleken. ”You are a carusell, you are the wishing well” Precis så vill jag tänka om någon, men jag har varit rädd för att ge mig ut igen och leta.
Idag hände det dock, jag bestämde mig. Idag har inte varit den bästa dagen jag haft på länge, förtvivlad gick jag ner till vattnet och stod en bra stund och stirrade ut. Regnet täckte mig med en tunn hinna av kyla, och tårar strömmade ner för mina kinder. En sådan hopplöshet och räddsla inför att vara ensam svepte med mig ut över vattnet och jag var, för en stund, fullständigt vilsen. Men så hände någonting lustigt, besynnerligt, weird. När jag stod där vid vattnet så såg jag någonting som glimmade till, precis under ytan en liten bit ut. Jag trodde först att det var någon sorts vatten snigel eller liknande och slog det ur huvudet. Efter en stund så drog sig min blick till glimmandet. Och jag fick en känsla av att denna mystiska skatt under ytan symboliserade kärleken och att regnet som ömsom dolde skatten och ömsom visade klart och tydligt att det fanns någonting under ytan var livet. Jag blev övertygad om att jag inte hämtade skatten så skulle jag aldrig våga blotta mig för kärleken igen… Jag stod länge och tvekade. Mitt hjärta bankade nått otrolig och jag andades stötvis… Tillsist fattade jag mitt beslut och vadade ut och plockade upp skatten. Och som genom magi så försvann känslan av modlöshet och hopplöshet och jag kände än en gång hoppet glimma! För om jag kan göra något helt oresonligt som att vada ut i en sjö i Mars när det snöregnar omkring mig, så kan jag göra något helt oresonligt som att lämna ut mitt hjärta och min själ igen. Och därmed riskera att såras igen, riskera alla fasansfulla ting som händer kärlekens offer. Men samtidigt så riskerar jag att hitta den personen som kommer vandra hand i hand med mig igenom, förhoppningsvis, resten av mitt liv.
Lämna ett svar