New breath of life

Jaha det har ju hänt lite grann i livet sedan sist. Sist var jag väl inte riktigt på toppen av världen och kände mig ”down as fuck”, nu däremot börjar det vändas i rätt riktning och se lite ljusare ut.

Bor numera i sköna Norrland bland blommor och björnar, nej jag har inte sätt björn än, men det kommer väl. (helst på avstånd) Dock är det mycket annat vildliv här som är häftigt att se. Älg har jag sett en del samt rådjur, grävlingar, rävar, harar, sabeltandad tiger, örnar, falkar. Ja lite av varje.

Svågern och jag såg en rätt så rolig djur scen häromveckan. Vi kom åkandes på vägen hem. Det var en ljum vår kväll och naturen frodades av nytt liv. Ute på en åker hade det samlats en flock med tranor. För er som inte sätt tranor så är de stora och klumpiga på marken, fast majestätiska i luften. Hursomhelst så ser vi en röd skugga komma smygandes mot en ensam trana. Hans öron stack upp ur gräset och vi såg den vita tippen på svansen. Räven var ute på jakt. Han väntade ett litet tag och plötsligt när vinden vände så var han iväg som ett skott efter tranan. Tranan verkade ta den aspirerande jägaren med ro. Han flaxade till lite med vingarna och gjorde en halv löpning över fältet. Det roliga var att räven inte gav sig utan fortsatte jaga tranan i ca 10 minuter, tills det att tranan fick nog och helt sonika flög därifrån. En snopen och trött räv gick med hängande huvud in i skogen igen.

Har under mina månader här lärt mig mycket nytt om naturen dess vilt och om mig själv. En människa kan lära sig mycket om sig själv igenom att bara iaktta naturen och den ”stilla” världen runtomkring sig! Det finns en naturlig ordning i världen som man inte ser eller känner nära storstäder. Den naturliga balansen blir så påtaglig och nära när en man söker stillheten.

De tankar som snurrar just nu handlar mycket om livet, kärleken, familj. Längtan efter att skaffa barn och egen familj har funnits där förut, men nu har den blivit större. Kanske är det för att jag träffat någon som uppskattar och accepterar mig för den jag är. Det är inte lätt att träffa någon ny har jag märkt. För det som man hade förut gör sig påmint och gammal längtan och gamla sorger hittar tillbaka och ber om att bli avslutade för ens egna ros skull. Jag anser mig själv lyckligt lottad här i livet, för jag har fått chansen att känna stor kärlek och stor vänskap. Nu har jag fått chansen igen att känna så där. Och är inte det underbart. Ibland måste gamla minnen få vara minnen även om man vill gräva upp och avsluta dem…

Jag finns. Därför är jag! 

~ av linusgustafsson den juni 17, 2008.